Unik intervju: Ska bli kul att spela på Fiskekryssningen!

Vemod, svärta och hjärtesorg – tidlösa känslor i snygg och själfull musikförpackning. Weeping Willows är trogna sitt sound, även om influenserna varierar.
Åttonde november gör de en välgörenhetsspelning på Fiskekryssningen och i februari släpper de sin nya skiva.
Weeping Willows är återigen i hetluften inför sitt skivsläpp i februari. Det blir deras sjunde skiva och det har gått hela sju år sedan deras senaste fullängdare, Fear and Love, kom ut.
Killarna i Weeping Willows älskar sorgsen och vemodig musik, allt från en bister finsk tango till 50-talets mer storslagna hjärtesorger i form av Roy Orbinson och Elvis Presley.
– Vemod och romantik är eviga stämningar. Vi gör tidlös musik, vilket kanske innebär att vi aldrig kommer bli helt inne eller helt ute, säger sångaren och bandets textförfattare Magnus Carlsson.
– Men även en trasig klocka går rätt två gånger om dygnet, säger trummisen Anders Hernestam och skrattar. Han fortsätter:
– Försöker man jaga trenderna, är man alltid ett halvt steg efter. Vi sneglar inte åt sidan, vi gör vår grej.

Spelar för våra vatten
Bandet har gjort en hel del live-spelningar de senaste åren, men mest i exklusiva sammanhang som med Freddie Wadling på Mosebacke eller med Göteborgssymfonikerna i Göteborgs konserthus. Den åttonde november spelar de ombord på Fiskekryssningen och båten Galaxy, till förmån för projektet ”Ge-fan-i-våra-vatten”. Det verkar som om Weeping Willows tycker att det är självklart att göra välgörenhetsspelningar, trots att det i det här fallet bara är två av bandmedlemmarna som själva är sportfiskare. De verkar inte ens särskilt angelägna sig om att dra nytta den eventuella good-will det kan ge, något som många artister brukar vara måna om. Benämningen ”kommersiella” ligger långt borta från detta gäng musiker.

Fiskar allt – men helst fluga
Det är trummisen Anders Hernestam och multiinstrumentalisten Nicko Röhlcke som är inbitna sportfiskare och därmed också mest intresserade av hur fisk och vatten mår.
Båda Anders och Nicko är generalister när det gäller fisket och fiskar när de kommer åt, men allra helst flugfiskar de på fjället. Nicko har en liten fäbod uppe i Funäsfjällen, nära den vackra Mittån och när konversationen glider från musik till fiskesnack, är det som om de piggnar till och blir ivriga.
Magnus Carlsson däremot sjunker sakta tillbaka och känner sig lite utanför.
– Men jag har en kusin från Småland som har haft svenskt rekord på gös i alla fall, säger han lite putt och tar upp sin telefon och surfar.
Att Nicko och Anders ska gå på de fiskearrangemang som äger rum på båten under Fiskekryssningens lördag är självklart. De vill gärna lyssna på både Martin Falklind, Gunnar Westrin och Jean Jältsten, fiskare som de följt under en lång tid.
Nicko har varit i Wyoming i år och haft sitt livs fiske på selektiv öring i kristallklara vatten. Anders pratar om sitt flyt Strömhult, när han fångade regnbåge, till och med på kast som han gjorde över axeln. Det pratas abborrjiggning och popperfiske. Men vad är det som gör att många musiker verkar vara så inne i sportfisket?
– När man lever ett liv i en turnébuss och spelar på en festival ena dagen och en stökig lokal den andra, då behöver man lugnet, säger Anders.
– Ja, minns du när vi fiskade i Silverån, en biflöde till Emån? säger Nicko till Anders.
– Allt var så stilla, orört som i en egen värld längs ån. Kontrasten när vi sen kom ner till Hultsfred var enorm…

Ser positivt på vemodet
Att Weeping Willows inte släppt något nytt material på ett tag, beror helt enkelt på att alla medlemmar, i egenskap av duktiga och eftertraktade musiker, varit engagerade i andra konstellationer. Det har varit samarbeten med Thåström, Winnerbäck, Håkan Hellström, Axwell, Petter och Moon Ray Quartet.
– Det kanske har varit bra för nya skivan att det dröjt lite. Själv har jag fått tid på mig att gå och fundera på små musikslingor, finputsa och förkasta idéer, säger trummisen Anders Hernestam.
Gänget verkar genuint optimistiska inför skivsläppet och de avslöjar att de musikaliskt delvis kommer att gå tillbaka till där de började 1997 med den hyllade debutskivan ”Broken Promise Land”.
Att bandets tidigare och trogna fans kommer få vad de blivit bortskämda med i snart tjugo år – melankolisk kvalitetsmusik med ett tydligt Weeping Willows-sound – känns ganska säkert. Men kan den nya skivan även fånga en ny och yngre publik i en värld som blivit allt mer accelererad och trendhysterisk?
– Man vet aldrig. Kanske är det just lugn, vemod och tidlöshet världen behöver? säger Magnus Carlsson.

Mer om Fiskekryssningen
Schema

Maria Ålander