Just nu:
Annons

Nyheter

9 månader sedan Sverige Fiskejournalen
Elin Segerlind får ingen stöttning från riksdagskollegorna angående framtidens förvaltning av fiskebestånden i Östersjön.
Debatt: ”Ett hållbart svenskt fiske kräver politisk handling”

Den senaste tidens debatt kring industrifisket i Östersjön har nog undgått få läsare av den här publikationen. Kritiken mot de stora industritrålarna handlar egentligen om mycket mer än det faktum att de tar upp runt 370 gånger så mycket fisk som de lokala kustfiskarna i Stockholms skärgård. Det handlar om en prioritering och en insikt i vilket typ av fiske som vi i Sverige vill ha.

För att komma tillrätta med problemet krävs flera åtgärder och samtidigt en tydlig målbild av vad det är vi vill att det svenska fisket ska vara. Handlar det om mest fångad fisk på kortast tid eller handlar det om ett fiske med stark lokal anknytning med koppling till en vidare försäljning och förädling i våra kustsamhällen?

För att gå från ord till handling lämnade Vänsterpartiet in ett utskottsinitiativ där vi presenterade fem åtgärder som vi utifrån samtal med fiskare och organisationer bedömde som viktiga att få igång en förändring kring.

För det första vill vi se en förändring av dagens resursfördelningssystem där varje båt idag har tillstånd att fiska någon eller några speciella arter. Med ett känsligt ekosystem med snabba stopp för fiske vore det rimligt med att varje fiskebåt kunde tillåtas att variera sitt fiske efter rådande situation. 

För det andra vill vi se en förändring av dagens ITQ-system med individuellt överförbara kvoter. Systemet som fördelar de pelagiska arterna, baseras på individuella kvoter som ges till varje båt. Kvoterna kan sedan också säljas eller bytas mellan båtarna. Det är ett system som gör att kvoterna samlas till några få båtar. Syftet när det infördes var att få ned antalet båtar och så blev det också vilket gör att det idag bara är några få stora båtar som kan leva riktigt gott på sina fångster. Därför menar vi att det här är ett system som måste revideras med helt andra mål i fokus.

För det tredje vill vi se att trålgränsen flyttas ut så att 12 nautiska mil ska bli den nya grundregeln. En åtgärd som yrkesfiskare längs våra kuster tillsammans med flera miljöorganisationer, lika så även företrädare från en rad regionala politiker efterfrågar. En åtgärd som skulle ge ökade möjligheter för fisken att leka men också öka kustfiskarna möjlighet till större fångster.

Utöver det la vi också två förslag om vilka råd som regeringen behövde hämta från ICES för att riksdagens skulle kunna vara med och ta relevanta beslut kring kvoterna i höst.

Eftersom så många partier talar sig varma om en levande kust och lokal fångad fisk hade jag nog förväntat mig större entusiasm i frågorna från mina riksdagskollegor. Men när utskottet i tisdags röstade om förslaget skulle gå vidare till beredning så stöttade inget av de övriga partierna det.

Det hänvisades till att frågorna skulle tas upp på annat sätt, att det var formen det var fel på. Tillåt mig att vara tveksam till den ursäkten. Att frågorna ska upp i ordinarie process kan man tycka men den invändningen hade inte delar av utskottet när man för ett par veckor sedan lyfte ett initiativ om vargen, en fråga som vi, tillskillnad från fiskefrågorna som det nu handlade om, precis hade avhandlat i den ordinarie processen.

Ord om att det här är viktiga frågor spelar ingen roll för den realitet som vårt kustfiske står för, det spelar heller ingen roll för det ekosystem som är våra hav. Det går också att konstatera att trots årtionden av information om havens utarmning och kustfiskets svårigheter är en majoritet i riksdagen inte beredda att gå från ord till handling.

Elin Segerlind, riksdagsledamot, miljö- och jordbrukspolitisktalesperson. Vänsterpartiet 

Relaterad nyhet från din region
10 timmar sedan Sverige Anders Holm
Lugnt och stilla. Tystnaden är värd att lyssna till. Foto: Gunnar Westrin
Westrin ryter till: Sportfisket – avkoppling eller prestige?

Varför sportfiskar vi? Den frågan håller snart nog på att bli omöjlig att svara på.

Om jag hade fått frågan som tjugoåring hade jag förmodligen kläckt ur mig med ord som ensamhet och spänning. Idag säger jag detsamma men med tilläggen avkoppling och tystnad.  Jag har en polare som har ett alldeles tvärsäkert svar; ”sitta vid fjälljokken och dricka kaffe”. Eller killen från Gällivare som hade gått två mil till sitt fiskevatten. Vi möttes och han ville direkt bjuda på en kopp kaffe vid stranden. ”Hade jag glömt kaffet skulle jag absolut gå hem igen”, sa han tvärsäkert. Svårare än så är det inte. Fiskelycka är en personlig känsla som inte har något med vare sig material eller prestige att göra. ”Bara vara är liksom bäst”, sa kompisen.

Anar dock att här har uppkommit en skillnad generationerna emellan. Tävlingshysteriska tendenser har fullständigt exploderat, inte bara inom sportfisket utan hela världen ska tydligen tävla. Det är bara att läsa TV- tablåerna så får vi svaret. Varför måste någon alltid vara bäst? Är någon bäst är någon också sämst? Eller så här. Polaren fick åtta fina harrar och jag bara tre. Där kan en känsla av att vara otillräcklig smyga sig på. Den attityden fanns inte när jag var grabb.

Järnkrok med hulling
Folk har alltid fiskat, mest för att skaffa mat till sig själv och familjen. Om det var roligt eller ett tvång kan diskuteras. Jag har alltid fantiserat över hur vikinggrabben Finn fiskade på den tiden då älvarna var fullknökade med lax, den tid då benkrokarna successivt byttes ut mot järnkrokar. Eftersom Finn tydligen gillade att fiska, fick han sköta förehavandet som en del i det allmänna byahushållet. Hur han än betedde sig lossnade dock de flesta av fiskarna, eftersom kroken inte hade någon hulling. Under Finns levnad hade vikingatiden sakta beblandats med kommande järnålder. Järnkroken hade kommit för att stanna, men hur var det nu med hullingen?

Enligt historiska beskrivningar tog det nästan 200 år innan människan kom på hur man skulle få fisken att fastna, tills en dag geniet hade vaknat och hullingen var född. Enligt mitt sätt att se det var händelsen helt avgörande för alla kommande generationer fiskare och sportfiskare. Där startade förmodligen också det accelererade tävlingsmomentet, den dag då Finns framtida släktingar kunde komma hem med traktens största lax, tagen på järnkrok med hulling. Idag fiskar många av oss flugfiskare hullinglöst igen. Vikingablodet tycks svalla inom oss?

Förmiddagsmys vid harrjokken.

Förmiddagsmys vid harrjokken. Foto: Gunnar Westrin

Mest fisk är bäst?
I min ungdom var fångsten både ett spännande inslag och naturligtvis nödvändig kost. Vi ”behövde” inte ta hänsyn till vare sig storskaliga skogsavverkningar eller klimatförändringar. Vi befann oss i en helt annan dröm.

Med allt ovan skrivna konserverat i minnesbanken har jag svårt att begripa storheten i att få den största fisken. Störst är bäst är en fras jag inte blir klok på. Tävlingsmomentet har sargat mina drömmar och åsikter, får mig att känna ett allt tydligare utanförskap.

Som grabb fick jag lära mig att inga organismer fanns i ett oändligt antal. Inte ens myggen gick säker. Självklart släpper jag tillbaka alla fiskar som inte behövs för aftonens middag.

För mig betyder tillbakasläppet att vi gynnar bestånden, även om det finns plågsamhet med hanteringen. Men vad annars göra? Jag vill ju trots allt fiska. En stor det av beteendet att släppa tillbaka fisken bygger på mänsklighetens allt mer hänsynslösa exploateringar av vår natur. Det är nämligen inte bara överfisket som har decimerat fiskbestånden. Undrar vad Finn skulle säga om han hamnade i vår tid?

Tävlingsmomentet genomsyrar vår favorithobby. Industrin tävlar om de smartaste och snyggaste utrustningsdetaljerna. Vi konkurrerar mot/med varandra, oavsett fiskemetod och vatten. Bäst får mest och störst! Räcker det inte med ett drömmarnas vatten, en fisk till middag och en kåsa svartkaffe?

Gunnar Westrin

 

Ingen glömmer kaffet! Foto: Gunnar Westrin

Du kanske även gillar detta