Flodpärlmusslan på väg tillbaka när flottleder återställs

Flodpärlmusslan är i dag fridlyst och av Artdatabanken klassad som starkt hotad. Den är med andra ord i starkt behov av olika typer av hjälpinsatser för att klara sin överlevnad.
Flodpärlmusslan är i dag fridlyst och av Artdatabanken klassad som starkt hotad. Den är med andra ord i starkt behov av olika typer av hjälpinsatser för att klara sin överlevnad.

Länsstyrelsen i Västerbottens län driver flera olika restaureringsprojekt av gamla flottleder där syftet är att återställa vattendragen till en mer ursprunglig och naturlig miljö. Kvittot på framgång är det faktum att den sällsynta och hotade flodpärlmusslan återvänder.
Flodpärmusslan är en mycket speciell mussla. Den trivs bäst i kalla, friska, syrerika och av människan opåverkade vattendrag, där den växer långsamt och för en anonym tillvaro i bottengruset. När det blir dags att reproducera sig behöver den ett värddjur, framför allt öring, för att kunna utveckla småmusslor. Att den dessutom i undantagsfall kan utveckla pärlor och att musslans skal fungerar som ett historiskt miljöarkiv gör den inte mindre unik.

Hotad av människans påverkan
Flodpärlmusslan var förr en vanlig art i våra norrländska vattendrag. På grund av ett hårt pärlfiske under 1700- och 1800-talet minskades musslans utbredning och förekomst mycket i de norrländska vattendragen. När sedan skogsbruket (timmerflottning, dammar, vägtrummor och igenslamning av bottnar), vattenkraften (vandringshinder, regleringsmagasin), försurning och annan förorening ökade i samband med det moderna samhällets utveckling drabbades flodpärlmusslan än mer och många bestånd försvann helt från många av våra vattendrag. Flodpärlmusslan är i dag fridlyst och av Artdatabanken klassad som starkt hotad. Den är med andra ord i starkt behov av olika typer av hjälpinsatser för att klara sin överlevnad.

Länsstyrelsen i Västerbottens län driver flera olika restaureringsprojekt av gamla flottleder där syftet är att återställa vattendraget till en mer ursprunglig och naturlig miljö. Under flottningens era i början på 1900-talet avlägsnades sten och block från vattendraget och dammar byggdes, allt för att underlätta transporten av timret. Gruset i bäcken försvann och hamnade i sel eller sjöar längre nedströms. Resultatet blev en ogästvänlig miljö för både musslan och öringen.
Dainabäcken, ett litet biflöde till Marsån sex mil nordväst om Vilhelmina, hyser ett på grund av flottningen försvagat bestånd av flodpärlmusslan. Under 2011 och 2012 restaurerades den knappt sex kilometer långa bäcken. Förutom att sten och block återfördes, har även träd lagts ut i bäcken vilket gynnar insekterna och är dessutom bra skydd för den mindre öringen. Grus och sten har återförts till bäcken och på så vis gynna öringens reproduktion.
Förhoppningen är nu att öringen ska må bättre i bäcken och på så vis gynna flodpärlmusslan på lång sikt.
Läs tidigare notiser om vattenmiljö.

Publicerad: 05 June 2014
Av: Morgan Fihn