Från svensk sida var det angeläget att säkerställa att projekt som förorenar den marina miljön inte skulle kunna tillåtas.
Nyligen nåddes en internationell överenskommelse om krafttag mot marin dumpning av avfall och miljöfarliga ämnen. Bakom beslutet står 43 länder i det så kallade Londonprotokollet, detta skriver HaV i ett pressmeddelande.
– Regleringen omfattar i nuläget endast havsgödning men avsikten är att framtida tekniker ska kunna inkluderas, säger Niels Krabbe, utredare vid internationella enheten på Havs- och vattenmyndigheten, HaV. 1972 undertecknades den globala dumpningskonventionen, också kallad Londonkonventionen, för att förhindra spridning av havsföroreningar från dumpning av avfall. Londonkonventionen har i dag 87 medlemsländer.
1996 kom flera av länderna i konventionen överens om att gå vidare och göra bindande förbud mot dumpning till huvudprincip i Londonprotokollet. I dag har 43 av länderna undertecknat protokollet.
– På senare år har klimatfrågan stått i fokus. En del av diskussionen har handlat om tekniska lösningar som syftar till att motverka klimatförändringar eller påverka naturliga processer i den marina miljön, så kallad geoengineering. Hittills har det saknats ett bindande internationellt regelverk för sådana åtgärder, säger Niels Krabbe som var Sveriges representant i förra veckans partsmöte.
– I och med förra veckans överenskommelse i Londonprotokollet förbjuds för första gången en geoengineeringsteknik, havsgödning. Dispens kan meddelas för vetenskaplig forskning förutsatt att en rad villkor är uppfyllda.
Även om tillägget till Londonprotokollet i nuläget bara omfattar havsgödning är det utformat så att andra marina geoengineeringstekniker kan inkluderas framöver.
Marin geoengineering definieras i Londonprotokollets överenskommelse som avsiktliga ingrepp i den marina miljön i syfte att manipulera naturliga processer och där det finns risk för skadevållande effekter. Regleringen är den första av sitt slag inom den internationella havsrätten.
– Uppgörelsen kunde nås först efter besvärliga förhandlingar. Oenighet rådde främst om vilka villkor som ska ställas på ansökningar om dispens för forskning och vilka skyldigheter som ska gälla när stater fattar beslut om dispens, säger Niels Krabbe.
Från svensk sida var det angeläget att säkerställa att projekt som förorenar den marina miljön inte skulle kunna tillåtas. Vidare insisterade Sverige på att man vid nationella dispensbeslut skulle vara skyldig att involvera andra länder och oberoende vetenskaplig rådgivning. Mot detta stod ett antal parter som ansåg att stater mer självständigt borde ges rätt att fatta beslut om att tillåta sådan forskning.
– Kompromissen innebär att man vid dispensbeslut skall konsultera berörda aktörer, inklusive regionala organisationer och söka medgivande från berörda stater. Från svensk sida är detta en framgång, det minskar risken att enskild stat ger tillstånd till aktiviteter som inte är tillräckligt riskutvärderade, säger Niels Krabbe.
– Vidare är det viktigt att regionala organisationer som Ospar (Konventionen för skydd av den marina miljön i Nordostatlanten) och Helcoms (Konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö) betydelsefulla roll i att förvalta den marina miljön erkänns i ett sådant här avtal.
Överenskommelsen innebär också att det i Londonprotokollet fastställs att dispenser bara kan medges i fall där miljökonsekvensbeskrivning säkerställt att förorening motverkas eller minimeras, vilket framfördes som ett villkor för svenskt godkännande. Likaså fick Sverige trots visst motstånd igenom krav på att ansökningar om dispenser för vetenskaplig forskning måste inkludera en beskrivning av åtgärdens varaktighet. Läs mer på IMO:s websida
