Multen — fantastisk sportfisk i behov av skydd

Multen är väl etablerad på västkusten sedan drygt 30 år. Den har visat sig ha alla egenskaper en febrig sportfiskare kan önska och berikar mångas fiske. Ändå är den totalt bortglömd av fiskeriadministrationen och fredlös.

Av: Olof Johansson

”Multe är den mest fascinerande fisken i havet och fisket efter den är fiskarens yttersta utmaning. Legender har formats om dess intelligens, skygghet och hur närmast omöjligt det är att fånga den. — Fiske efter multe är inget för den som fiskar för stekpannan, utan för den som vill ha sport och en verkligt stark, stridbar fisk.”

Det något förkortade citatet är från klassiska The Sea Angler Afloat and Ashore från 1956 av irländske pionjären i saltvattenfiske; Des Brennan. Troligen läste jag textstycket någon gång i slutet av sextiotalet, eftersom jag inhandlade boken 1966. Texten har sedan legat djupfryst mellan öronen, tills en dag i somras då jag lyckades kroka min första svenska multe. Hettan från den bataljen måste ha tinat just de rätta grå cellerna. Jag återfann i alla fall texten i första nedslaget i mitt bibliotek.

Des Brennan har absolut rätt. Även om jag, med bara fyra riktade multefisken, är en novis på området, har jag ingen invändning mot att utnämna multen som den yttersta utmaningen för kustfiskaren.

Fiske efter multe, i den form jag upplevt det, har metets kontemplativa charm. Det bjuder på utdragna, nervdallrande perioder då man på nära håll kan följa fiskens beteende och det har torrflugefiskets explosiva klimax, när fisken tar betet på ytan. Och den följande fajten får även den piggaste havsöring att verka trött. Samtidigt är det svårt — varje fångad fisk är en sann triumf.

33 år sedan första spöfångsten

De första spöfångade multarna i Sverige rapporterades 1977 i Fiskejournalen nr 12. Den första togs av Richard Carlsson, Falkenberg, vid kustmete efter plattfisk strax norr om Falkenberg. Den vägde 2,4 kg.

Några veckor senare spinnfiskade Claes Andersson, Helsingborg, mellan Barsebäcks hamn och kärnkraftverket. På ett tolvgrams Kosterdrag fick han ett våldsamt hugg och en silvrig fisk voltade i ytan.

-Jag blev nästan chockad av kraften och snabbheten och trodde att jag krokat en stor havsöring.

Claes multe anmäldes till Storfiskregistret och blev vårt första multerekord med vikten 2,41 kg.

1986 bildades fiskeklubben Mugil av ett gäng metespecialister i Stenungsund. I Fj nr 1, 1987 berättade Fredrick Berglund hur man under sommaren satsat helhjärtat på att fånga multe, som uppträdde i stor mängd i området. Med hjälp av mäskning med bröd fick man dessa notoriskt svårtrugade fiskar att börja äta något som man kunde använda som krokbete. Resultatet blev flera fina fångster.

-Vi i Mugil är väldigt glada över att ha funnit en så fin kämpe att rikta vårt mete på. Vi tror att allt fler metare kommer att upptäcka vilken fin sportfisk den är, skrev Fredrick.

Inte bara metare fascinerades av multen. Snart fick också flugfiskare upp ögonen för den attraktiva fisken. 1995 i Fj nr 7-8 skrev Fiskejournalens laxskribent Hans Schibli om Thierry Savignons framgångsrika flugfiske efter multe. Thierry som växt upp på franska Atlantkusten, kände väl till multen därifrån och kunde omsätta sina erfarenheter på Hallandskusten. Det var i denna artikel som multen först omtalades som Sveriges svar på tropiska vattens bonefish. 1999 tog Sven Cederberg på torrfluga i Båtfjorden i Halland en multe på 6,12 kg — den största, rapporterade spöfångade multen i Sverige

Det var också där, i grunda vikar i Halland, som jag i somras fick fick en lektion i multefiske, förmedlad av mångkunnige lax, kust- och havsfiskaren Jan Johansson i Glommen. Den erfarenheten la en ny dimension till mitt fiskeliv. En multe krokad på fotsdjupt vatten, mellan uppskjutande stora stenblock, för osökt tanken till bonefish krokad på mangrovekransad tropisk grundflad.

Vet Fiskeriverket om multen?

Multen är alltså en värdefull resurs för sportfisket på västkusten, som sedan början på sjuttiotalet nästan utraderats med öringfisket som enda kvarvarande ljuspunkt. Det är därför bekymmersamt att multen inte förekommer i något sammanhang när man diskuterar fiskevården i västkustvattnen. Frågan är om man på Fiskeriverket över huvud taget är medvetna om att den finns i våra vatten. På verkets hemsida finns en sida benämnd Alla arter-listan. Märkligt nog saknas multen. Det har ändå gått 33 år sedan multen började rapporteras i fiskepressen!

Multen är väl etablerad på västkusten. Den har visat sig ha alla egenskaper en krävande sportfiskare kan önska och berikar mångas fiske. Ändå är den totalt bortglömd av fiskeriadministrationen.

Multen växer extremt långsamt och är därför, precis som hajar och rockor, mycket känslig för hårt fiske. En multe på tre kilo kan vara närmare 20 år. En multe på 30 cm kan var åtta år. Detta är också den längd då den tidigast blir könsmogen. Tar man bort en stor multe, dröjer det med andra ord lång tid innan luckan fyllts.

Lägg därtill att vi vet praktiskt taget ingenting om multens biologi i svenska vatten. Vi vet inte om den fortplantar sig här eller om den är på sommarbesök. Vi vet inte i vilken utsträckning den redan hotas av nätfiskare. Multar på fiskhandlares diskar visar att sådant fiske redan bedrivs.

Allt som behövs för att näta multe är ett par vadarstövlar och ett öringgarn. Fiskejournalens nyhetsredaktör Svenne Andersson gav mig ett exempel från Lommabukten, en plats som levererat flera multar till Storfiskregistret. För några år sedan började en fiskare sätta nät och lyckades på en säsong tömma området på multe. Enligt Svenne har de ännu inte återkommit.

Kanske är det klimatförändringen som förklarar att multe och havsabborre etablerat sig längs västkusten och långt upp i Norge. I så fall har de rimligen kommit för att stanna.

Generaldirektör Axel Wenblad, missa inte chansen att innan du lämnar Fiskeriverket åter ge kustfisket något av det innehåll som det förlorat under alla år av misskött fiskeripolitik. Få bort näten från grunda vatten och förbjud handel med svenskfångad multe.

Tjockläppad multe, (Chelon labrosus)

Multefiskarna omfattar ett hundratal arter i tempererade och tropiska kustvatten över hela världen. Den art vi fiskar efter i Sverige är tjockläppad multe. Den spolformade, muskelhårda kroppen med stora fjäll är vackert tecknad med silverblå glans och längsgående fartränder.

Den brukar dyka upp i hamnar och grunda strandvatten i början av juni och försvinner under september. Den äter gröna alger och muddrar i bottenmaterial för att tillgodogöra sig små näringsdjur. Men den kopplar lätt om till annan föda som dyker upp i intressant omfattning. Den kan tillfälligt både plocka insekter från ytan och jaga småfisk.

På grunt vatten är den extremt vaksam och skygg, medan den i hamnar snabbt tappar respekten för folk på bryggorna.

Rekordvikt: 5,21 kg, Björlanda kile, 2009-08-08. Brittiskt rekord 6,427 kg.

God matfisk, men med tanke på dieten och att den gärna söker föda i hamnar, skall man kanske vara försiktig. Hög ålder gör att stora multar rimligen hinner samla på sig mycket miljögifter.

Fundering: Med tanke på hur det har gått för alla de fiskarter som Fiskeriverket försökt bevara, är det kanske tur att dom ännu inte upptäckt att multen numera ingår i vår fiskfauna.