Atlantlaxen som vandrar upp på svenska västkusten är synnerligen hemkär och trogen sin födelseplats. Däremot kan det vara bra att lagom många felvandrar ibland, är slutsatserna i en stor kartläggning. " /> SLU: Bra att hemkära laxar simmar vilse ibland | Fiskejournalen
Just nu:
Annons

Nyheter

11 månader sedan Sverige Anders Lundin
Går Torneälvens laxar en ljusare framtid till mötes? Foto: Martin Falklind
SLU: Bra att hemkära laxar simmar vilse ibland

Atlantlaxen som vandrar upp på svenska västkusten är synnerligen hemkär och trogen sin födelseplats. Däremot kan det vara bra att lagom många felvandrar ibland, är slutsatserna i en stor kartläggning.

Det är Sveriges lantbruksuniversitet som är klar med en genetisk kartläggning där det bland annat gjorts DNA-analyser av Atlantlax från 17 vattendrag längs den svenska västkusten.

Det konstateras att Atlantlaxen längs västkusten är genetiskt skilda ifrån varandra. De genetiska skillnaderna mellan laxpopulationerna i väst är dock inte lika stora som skillnaderna mellan lax från Östersjöns olika laxälvar. Det här beror bland annat på att alla Atlantlaxar har ett gemensamt ursprung, men också på att fler Atlantlaxar än Östersjölaxar tycks ”felvandra” inför leken simmar de upp i ett annat vattendrag än det i växt upp i, framkommer det i rapporten.

Och just felvandring kan bli lyckad, om det sker i en lagom dos.

– På västkusten har vi många åar som mynnar nära varandra i havet och då kan lax och öring ta fel älv. Att vandra till rätt älv är viktigt för att bevara den lokala stammens anpassning till hemmamiljön, men samtidigt är det bra med lite, lite felvandring så att hela tiden nya gener kommer in. Felvandring är alltså inte ”fel” ur en biologisk aspekt, men den får inte bli för omfattande, säger Linda Söderberg, forskare på SLU Aqua.

Hon sätter också ned foten när det gäller laxens framtid. Mängden laxungar som föds per hektar uppväxtområde har minskat, både på grund av miljöförändringar och påverkade vattendrag.

– För att säkra Atlantlaxens genetiska variation och motståndskraft mot miljöförändringar så måste vi fortsätta arbetet med att restaurera och tillgängliggöra habitat. Det är särskilt viktigt av att vi fortsätter att ta bort onödiga vandringshinder i vattendragen så att laxen kan nå sina gamla uppväxtområden, som ofta gjorts otillgängliga på grund av vattenkraftutvinning. Samtidigt måste förstås fisket anpassas och minska, något som skett både genom föreskrifter från myndigheter och genom frivilliga åtgärder, säger Linda Söderberg i ett pressmeddelande.

Läs även om dessa skillnader:

Blank eller besa – vi reder ut begreppen

Relaterad nyhet från din region
12 timmar sedan Sverige Anders Holm
Lugnt och stilla. Tystnaden är värd att lyssna till. Foto: Gunnar Westrin
Westrin ryter till: Sportfisket – avkoppling eller prestige?

Varför sportfiskar vi? Den frågan håller snart nog på att bli omöjlig att svara på.

Om jag hade fått frågan som tjugoåring hade jag förmodligen kläckt ur mig med ord som ensamhet och spänning. Idag säger jag detsamma men med tilläggen avkoppling och tystnad.  Jag har en polare som har ett alldeles tvärsäkert svar; ”sitta vid fjälljokken och dricka kaffe”. Eller killen från Gällivare som hade gått två mil till sitt fiskevatten. Vi möttes och han ville direkt bjuda på en kopp kaffe vid stranden. ”Hade jag glömt kaffet skulle jag absolut gå hem igen”, sa han tvärsäkert. Svårare än så är det inte. Fiskelycka är en personlig känsla som inte har något med vare sig material eller prestige att göra. ”Bara vara är liksom bäst”, sa kompisen.

Anar dock att här har uppkommit en skillnad generationerna emellan. Tävlingshysteriska tendenser har fullständigt exploderat, inte bara inom sportfisket utan hela världen ska tydligen tävla. Det är bara att läsa TV- tablåerna så får vi svaret. Varför måste någon alltid vara bäst? Är någon bäst är någon också sämst? Eller så här. Polaren fick åtta fina harrar och jag bara tre. Där kan en känsla av att vara otillräcklig smyga sig på. Den attityden fanns inte när jag var grabb.

Järnkrok med hulling
Folk har alltid fiskat, mest för att skaffa mat till sig själv och familjen. Om det var roligt eller ett tvång kan diskuteras. Jag har alltid fantiserat över hur vikinggrabben Finn fiskade på den tiden då älvarna var fullknökade med lax, den tid då benkrokarna successivt byttes ut mot järnkrokar. Eftersom Finn tydligen gillade att fiska, fick han sköta förehavandet som en del i det allmänna byahushållet. Hur han än betedde sig lossnade dock de flesta av fiskarna, eftersom kroken inte hade någon hulling. Under Finns levnad hade vikingatiden sakta beblandats med kommande järnålder. Järnkroken hade kommit för att stanna, men hur var det nu med hullingen?

Enligt historiska beskrivningar tog det nästan 200 år innan människan kom på hur man skulle få fisken att fastna, tills en dag geniet hade vaknat och hullingen var född. Enligt mitt sätt att se det var händelsen helt avgörande för alla kommande generationer fiskare och sportfiskare. Där startade förmodligen också det accelererade tävlingsmomentet, den dag då Finns framtida släktingar kunde komma hem med traktens största lax, tagen på järnkrok med hulling. Idag fiskar många av oss flugfiskare hullinglöst igen. Vikingablodet tycks svalla inom oss?

Förmiddagsmys vid harrjokken.

Förmiddagsmys vid harrjokken. Foto: Gunnar Westrin

Mest fisk är bäst?
I min ungdom var fångsten både ett spännande inslag och naturligtvis nödvändig kost. Vi ”behövde” inte ta hänsyn till vare sig storskaliga skogsavverkningar eller klimatförändringar. Vi befann oss i en helt annan dröm.

Med allt ovan skrivna konserverat i minnesbanken har jag svårt att begripa storheten i att få den största fisken. Störst är bäst är en fras jag inte blir klok på. Tävlingsmomentet har sargat mina drömmar och åsikter, får mig att känna ett allt tydligare utanförskap.

Som grabb fick jag lära mig att inga organismer fanns i ett oändligt antal. Inte ens myggen gick säker. Självklart släpper jag tillbaka alla fiskar som inte behövs för aftonens middag.

För mig betyder tillbakasläppet att vi gynnar bestånden, även om det finns plågsamhet med hanteringen. Men vad annars göra? Jag vill ju trots allt fiska. En stor det av beteendet att släppa tillbaka fisken bygger på mänsklighetens allt mer hänsynslösa exploateringar av vår natur. Det är nämligen inte bara överfisket som har decimerat fiskbestånden. Undrar vad Finn skulle säga om han hamnade i vår tid?

Tävlingsmomentet genomsyrar vår favorithobby. Industrin tävlar om de smartaste och snyggaste utrustningsdetaljerna. Vi konkurrerar mot/med varandra, oavsett fiskemetod och vatten. Bäst får mest och störst! Räcker det inte med ett drömmarnas vatten, en fisk till middag och en kåsa svartkaffe?

Gunnar Westrin

 

Ingen glömmer kaffet! Foto: Gunnar Westrin

Du kanske även gillar detta