Stör fångad i Kattegatt

En allt vanligare gäst? Mycket tyder på det efter vårens rapporter. Foto: Per Johansson

Ännu en stör har fångats på svenskt vatten. Den här gången från 38 meters djup i Kattegatt. Vilken art det rör sig om kan bli svårt att fastställa eftersom fisken återfick friheten efter ett par snabba bilder.

Stören fångades av Per Johansson när han från sin båt Cindy Vester trålade efter plattfisk.
– Jag har aldrig sett en vild stör tidigare men kände ändå igen den. Den var i fin form och simmade snabbt vidare när den släpptes tillbaka, hälsar Per.

Pers bilder från fångsten har nu skickats till ArtDatabanken och förhoppningsvis kan arten därigenom fastställas.

Möjligtvis är fisken en europeisk stör. Det vore dock smått sensationellt eftersom den arten anses nära utrotad i våra vatten. Därför talar mycket för att Pers fisk är en atlantisk stör.
– Ja, så är det nog. Dessutom har den fortfarande lite av juvenilens spetsigt utdragna nos vilket är arttypiskt för den atlantiska stören, berättar Kennet Lundin på Naturhistoriska museet i Göteborg.

Fisken är en av flera störar som inrapporterats under våren. En annan var en död fisk som hittades utanför Lysekil. Inte heller i det fallet kunde arter fastställas på plats men en utförd DNA-analys lär snart ge svaret.

Den atlantiska stören levde fram till för 100 år sedan i Göta älv. Då var observationer längs den svenska västkusten vanliga. Därefter har fiskarna blivit allt färre och man blir förstås nyfiken på varför våren redan bjudit på flera rapporter.
– Det beror sannolikt på att det i Tyskland pågår ett reintroduceringsprojekt för både den europeiska och den atlantiska stören. De är utplanterade i floder som mynnar i södra Östersjön och Nordsjön. Tanken är att de ska vandra ut i havet men återvända till respektive flod för leken. Individerna börjar nu växa till sig och det är säkert dem vi ser.

Just fisken från Kattegatt har dock mycket kvar att växa – den mätte 60 centimeter och tros ha vägt omkring 1,5 kilo.

Hans Hällman

Publicerad: 06 May 2017
Av: Hans Hällman