Behöver flugbindning vara avancerat? Inte om du frågar en av världens skickligaste flugbindare, Ted Patlen.
Ur Fiskejouralen Nr 3 2024
Hans favoritfluga binds med överblivet skräp och fångar kräsen öring över hela världen
TEXT: TED PATLEN FOTO: JOHAN KLINGBERG
– VAD ÄR DET där?
– En fluffig, nymflik, kläckarfluga!
– Va, skojar du?
– Nope …
Diskussionerna med andra flugfiskare brukar alltid börja så när de tittar på flugan som sitter på mitt spö. Nästa fråga brukar vara om hur jag kom fram till flugans löjliga namn. Här kommer historien om hur allt en gång gick till.
Kring 1990 satt jag och planerade vinterlistan över nymfer och våtflugor som jag kunde tänkas behöva inför kommande säsong. Listan täckte kring 20 mönster med bland annat Gordons quill, Hendricksons och March Brown för att nämna några. Jag har som vana att alltid göra ett halvdussin i varje storlek av alla mönster, vilket skulle innebära kring 360 flugor. TREHUNDRASEXTIO flugor! Och det var bara inkluderat nymfer och våtflugor. Sedan skulle alla torrflugor och streamer till. Dessutom skulle alla andra flugor som gått förlorade under föregående säsong ersättas med nya. Sammantaget var det en alldeles för lång lista, jag behövde en lösning.
JAKTEN PÅ INSPIRATION
Många flugfiskare, mig själv inkluderat, använder filosofin ”mönster för alla ändamål”. Flugor som Haröra, Fasanstjärtsnymf eller andra klassiker. De får jobbet gjort men saknade den mångsidighet jag sökte. Fanns det något multifunktionellt mönster som jag ännu hade missat? Som dessutom gick fort att binda och gjort av enkla, billiga material? Om det fanns en sådan fluga kunde åtminstone inte jag hitta det.
Jag behövde inspiration.
Som tur var hade jag just läst Fishing the dry fly as a living insect, av Leonard Wright. För att göra en enkel sammanfattning: Wright skriver att öringen är lat, ett själlöst djur som reagerar på stimuli och som inte tänker. De har inte samma tänkande egenskaper som en människa. De vet inte vad en insekt är, eller mat, faktum är att de inte ens själva vet vad de är eller vad de sysslar med under hela sitt liv. Öring är inte några smarta djur.
Inspirerad av Wrights teorier började jag känna igen mig i hur jag själv tänker. Öring har inte fingrar att känna med, eller en näsa att känna lukten av mat med, de måste fånga en möjlig matbit med munnen, vilket inkluderar i stort sett det mesta som passerar förbi den. Instinktiva egenskaper hos fisken gör att den antingen sväljer eller spottar ut det som fångats.
Nu var min idé klar. Jag behövde en fluga som liknar och rör sig som den mat öringen söker, det fanns inget behov av någon exakt imitation. Eftersom flugan skulle vara en allmänimitation och passa in under de tidigare nämna egenskaperna: fluffig, nymfig, kläckar-aktig, gavs den arbetsnamnet Fluffy nymph. Under processen laborerades och ändrades mönstret till att endast innehålla fyra logiska element.
FYRA EGENSKAPER
De flesta vattenlevande insekter som öringen lever av har stjärt, gälar, ben och ibland en kläckande vingsäck. Kroppsform och storlek varierar från otroligt små till ganska stora beroende på art, fast skillnaderna är som regel inte särskilt stor emellan dem. Vad är det då hos en insekt som utmärker den bland hundratals andra? Det jag har kommit fram till säger att dessa fyra egenskaper är viktigast; storlek, form, rörelse och eventuellt färg.
Storlek: För att ändra flugans storlek är det klart enklast att byta krok, det behöver inte vara svårare än så. Dagens kroksorter kommer i många olika storlekar och profiler: raka, böjda, korta och långa, tunn eller grov vajer.
Form: Olika material tillsammans med olika krokar, skapar flera varierande silhuetter. Hårda, smala kroppar är enkla att binda genom att använda material som fasanfibrer, hackelstammar eller fjäderquill. Tjockare och bulkigare flugor kan göras med påfågelherl eller genom mycket dubbing.
