Regnbågen är ofta huggvillig i kallt vatten. Foto: Anders Holm
Regbågsfisket kan vara grymt bra tidigt på våren. Häng med Anders Holm och Johan Klingberg på en tur!
Ur Fiskejournalen Nr 4 2024
Vad känns skönare än att äntligen stå med flugspöet och svinga en stor streamer mot en iskant? När vännerna Anders och Johan hör att favoritsjön just har blivit isfri och att fisket har startat kan de inte längre hålla sig. Följ med på en typisk premiärtur till regnbågssjön, bland knipor, kebabsås och papegojor …
TEXT OCH FOTO: JOHAN KLINGBERG
GRUSVÄGARNA sjöarna är mjuka och knappt farbara. Mellan de uppkörda hjulspåren täcks marken av en lång snösträng, Kung Bore har varit ovanligt seglivad i år. Beskedet om att en av sjöarna har blivit isfri och fiskbar har just nått oss. Det känns som en evighet sedan vi blötte våra flugor senast. Humöret är på topp och vi kivas om Spotify-listans låtar, hårdrock eller country? Det är premiärnerverna som gör stämningen uppspelt. De senaste rapporterna har nämligen skvallrat om ett fantastiskt fint fiske, med flera regnbågar över tre kilo. Det har då varit tal om gamla hanfiskar som stryker längs stränderna, redo att mota bort konkurrerande artfränder.
– Jag band upp två rosa och en orange booby i går kväll, den ena med två glitterstrån, det tror jag på, säger Anders övertygat.
Han har nog rätt, i mulen väderlek ska inslag av glitter tydligen göra underverk. Själv band jag upp några zonker med vingar i ”hot orange”, kryddade med några syntetiska UV-strån. De yngre killarna på jobbet menar att just UV gör en stor skillnad, inte minst när siktförhållandena är sämre för fisken. Jag är osäker, men man vet ju aldrig och då är det bättre att gardera sig.
De sista hundra metrarna till sjön är underlaget allt för mjukt att köra på. Bilen parkeras mitt på vägen, chansen att någon annan ska hit så här mitt i veckan är minimal. Vadare dras snabbt på över de dubbla lagren av fleeceunderställ, sockor och allt annat som behövs för fiske i arktiskt vårvinterklimat.
– Du har mycket kläder på dig, säger Anders underfundigt.
Han får håna mig så mycket han vill, hellre varm än kall, så är det bara. Med varsitt sjunklinetacklat spö klafsar vi fram genom lera och snöslask. I fjärran hörs skorrandet från två korpar som höjer känslan av en ödesmättad vildmark. Stegtakten minskar, åtminstone min, sörjan suger och benen hänger inte med i samma takt som skallen vill. Snart står vi stirrandes ut mot sjön. Två kniphannar bråkar om samma hona så att den stilla vattenytan bitvis täcks av långa skumstråk.
Han hade rätt, självklart hade han det, om mina dubbla underställ. Svetten rinner i en strid ström längs ryggen och området runt skrevet känns alldeles kallt. Säger inget, skulle aldrig ge honom den glädjen.
BOOBY ELLER ZONKER?
Jag ser hur Anders byter ut den rosafärgade boobyn mot en orange. Vi har snackat om den färgen tidigare under dagen och båda kommit fram till att vårregnbågen är extra förtjust i sådana flugor. Själv tänker jag ta steget ännu längre och knyta på en zonker med en decimeterlång knallorange vinge, med de rekommenderade UV-stråna. De senare har jag än så länge inte berättat om men tänker att jag kanske gör det när de visar sig göra skillnad. Taktiken under tidigt vårfiske är annars solklar. Nio av tio fiskar hugger på booby, helst serverad strax ovan botten på en kort tafs. Och visst är det skönt att få känna den försiktiga stöten som uppstår när boobyn sugs in i svalget. Men min längtan är större – att känna ett rappt hugg, ett riktigt streamerhugg. Att snabbt rycka hem en streamer i mellanskiktet slår alla sorters fiskkontakt. Hugget är brutalt och går inte att misstolka.
Anders lägger ut sjunklinan mitt i Parkeringsviken och väntar. Själv står jag utvadad ett tiotal meter till höger och njuter av linans och spöets integrerade rörelse som ömsom sveper flugan längre och längre över vattenytan. Till sist ligger den där, linan. Som ryggen på ett spiralblock i täta slingor. Fanken, glömde att hänga upp den över vintern, i år igen. Under tiden som jag försöker sträcka ut linslingorna hör jag Anders glatt höja spöet intill. Toppen knycker och han är fullt koncentrerad med att veva upp resten av löslinan och samtidigt hålla kvar pressen mot fisken. Vattentemperaturen mäter knappt tre grader och regnbågens kämparlust tynar snabbt bort. Håven görs redo sekunden före den vackra honan lugnt planar in över kanten. Vi båda tittar andaktsfullt på den perfekta, torpedformade kroppen och de vita spetsarna ytterst på bröstfenorna.
– Den tog på den orangea boobyn, berättar han med ett brett leende.
