Nytt forskningsfiske efter tonfisk – men allmänheten får vänta

Den blåfenade tonfisken är sedan några år en regelbunden art i svenska vatten. I slutet av sommaren kommer SLU återigen att märka tonfisk i Skagerrak i forskningssyfte – och frågan är förstås om det inom överskådlig framtid kan öppnas för ett kvoterat sportfiske på den?

Det är femte året i rad som Sveriges lantbruksuniversitet vill märka tonfisk i Skagerrak för att studera dess beteende, överlevnad och vandringar. Som vanligt vill de ha sportfiskares hjälp, och de uppmanar nu erfarna fisketeam att anmäla sig.
Det ställs höga krav på utrustning, båt och erfarenhet, eftersom det kan röra sig om mycket stor fisk i vikter upp mot 500 kilo. Här kan du anmäla dig!

Under årens lopp har det märkts cirka 200 fiskar med elektroniska sändare, och även i Danmark och Norge bedrivs det forskning på tonfisken. Den stora skillnaden är att Norge har en kvot för både yrkesfiske och sportfiske, närmare bestämt 315 ton under 2021. Av dessa är 15 ton avsatt till bifångst, 10 ton för märkningsfiske/sportfiske, 18 ton till landbaserad forskning och resterande till yrkesfisket.
Huruvida Sverige i framtiden ska få en kvot är en politisk och förvaltningsteknisk fråga. Tonfisken är fredad i Sverige, och om den ska upplåtas för sportfiske så måste Sverige först förhandla till sig en nationell kvot via EU-kommissionen och sedan besluta om nationell fördelning.

Hur länge behöver då märkningen pågå innan SLU får de svar de behöver kring tonfisken?
– Det är en komplicerad fråga utan ett rakt svar. Kunskap är inget man blir helt klar med vid en given punkt. Vi utvecklar hela tiden vår kunskap och kommer kunna ställa nya frågor om de här märkvärdiga djuren allteftersom vi lär oss mer. Vi har skrapat på ytan och börjat gräva oss djupare. För 4 år sedan fanns ingen eller väldigt lite kunskap om de tonfiskar som besöker Skagerrak. Nu vet vi lite mer, säger Andreas Sundelöf, forskare vid SLU.

SLU märker de fiskar de kan med så kallade Pop-up Satellite tags (PSAT, eller populärt Satellitmärken). De loggar omvärldsinformation från fiskryggen och efter 12 månader släpper märket från fisken, flyter till ytan och rapporterar sina data via satellit, därav namnet.
– Då kan vi räkna fram hur fisken har simmat och vad den haft för sig under året vilket lär oss om dess ekologi och beteende. De märkena är dyra och vi har inte råd att sätta så många sådana märken som vi skulle vilja tyvärr. Många av fiskarna har istället akustiska märken, billigare och med längre livslängd och batteritid, men som måste uppfattas av akustiska loggrar i havet för att ge rapporter. De kan besvara mer långsiktiga frågor om hur fisk från medelhavet eller mexikanska golfen utnyttjar Atlanten som födosöksplats, förklarar Andreas.

Fiskarna gör många olika saker, och använder sig av stora delar av Atlanten under ett år. För att kunna få information om hur stor andel av fiskar som gör det ena eller andra valet behöver SLU information från många fiskar, och över flera år. Ska de dessutom kunna uttala oss om förändringar över tid, till exempel som respons på hur bestånd av födofisk utvecklar sig, då måste de behålla kunskapstörsten över lång tid, enligt Andreas.

Hur stabilt bestånd bedömer ni att det behövs för att upplåta ett svenskt sportfiske på tonfisk?
– Vi har genomfört den här märkningen under 4 tidigare år för att försöka förstå oss på dessa återvändande havets giganter, inte för att utveckla ett fiske. Sedan de mörka åren runt 2007 och 2008 när det såg mycket allvarligt ut för beståndet av blåfenad tonfisk i Atlanten har förvaltningen stramats åt och utvecklingen för beståndet varit positiv. Det bedrivs idag ett omfattande fiske på blåfenad tonfisk i Atlanten som anses hållbart. Vetenskaplig rådgivning kring fiskemöjligheterna tas fram inom organisationen ICCAT och en del av de data vi samlar in i det här projektet går direkt in i ICCATs vetenskapliga rådgivningsarbete. Men fiskemöjligheterna bestäms av förvaltarna inom ICCAT och EU-kommissionen. Kunskapen från märkningsprojektet kommer fortsätta att matas in i beståndsuppskattningen men det är upp till förvaltarna om det ska användas för att utveckla ett svenskt fiske.

Vilken är den viktigaste slutsatsen ni dragit hittills av märkningarna?
– Som sagt vet vi att fiskarna vi märker inte gör samma sak. De visar på olika strategier. Vi ser också att fisken som vi märker kommer tillbaka till Skagerrak ett år senare. Det är glädjande och spännande. Men vi ser också att fisken vi märker blir större för varje år. Det är istället oroande, särskilt om det är så att det saknas årsklasser som kan fylla på populationen. Det är ju också såklart något vi vill fortsätta hålla ögonen på, avslutar Andreas Sundelöf.