Om hajar, magsår och fiskelycka – 50 år med Fiskejournalen 

Fiskejournalen är en solid del i svensk sportfiskehistoria. Här får vi träffa mannen som var en grundpelare i skapandet av tidningen. Vi publicerar texten i sin helhet för det fins så många spännande bitar för så många olika kategorier av sportfiskare. Håll till godo.

För 50 år sedan gavs första numret av Fiskejournalen ut. Olof Johansson var med från början och satte stark prägel på såväl tidningen som svenskt sportfiske. Här är berättelsen om hur han formade Fiskejournalen.

Ur Fiskejournalen Nr 3 2024

TEXT OCH FOTO: ANDERS HOLM OCH PRIVAT/ARKIV

DECEMBER, 1973. ETT idogt jobb inleds i ett kontorsrum i Lerum. Texter skrivs, redigeras. Bilder jagas. Det suktas efter foton i färg. En kamp mot klockan. Samma klocka som en redaktör måste vänja sig vid att bli jagad av. En redaktörs styrman, likväl som lieman.

April, 1974. En bild, tagen av Johnny Johansson, pryder ett tidningsomslag som hamnar i svenska sportfiskares händer. ”Fiske” står i röd text och ”journalen” i vit. Priset är 4:75, inklusive moms. Havsöringen på 4,2 kilo ligger väl arrangerad på en sten intill ett spö med en Hardy-rulle. Fisken som Jan Stenkvist fångat i Rolfsån den 1 mars 1972 blir en ikonisk bild för en ny era inom svensk fiskpress. Fiskejournalen – en modern sportfisketidning – är född.

Olof Johansson är chefredaktör och ansvarig utgivare. Stolt håller han första utgåvan några månader efter att ha nappat på direktör Otto Erlanders krok. Även om frågan var öppet ställd från skickebudet Ingemar Norling – ifall Olof visste någon som var passande för redaktörsjobbet av en ny fisketidning – mognade övertygelsen att rollen skulle passa honom.

Nordiska Förlags AB i Kungsbacka känner nämligen doften av framgång efter att ha startat Jaktjournalen år 1970. Tryckpressarna har mer att ge. Olof ser en lucka att fylla, bland torftiga fiskeblaskor. Och som han själv beskriver det i sin bok Född fiskare från 2011: ”Man behöver åtminstone inte hitta på svepskäl för att ta en fiskedag, när ryktet säger att åsandsländan kläcker, laxen stiger eller väderprognosen lovar stilla hav.”

TIDIG SKRIBENT

Olof säljer sin första fiskeberättelse redan som grabb, i åldern av 13–14 år.

– Jag tror det var 1951, säger han efter att tryckt i gång vattenkokaren på köksbänken. Berättelsen handlade om mete efter abborre i Murtjärn i Landvetter. Det var en dypöl, liten tjärn, sumpigt runt om och jag visste inte det då, men fisken där höll på att dö av försurningen och en följd av det var att abborrarna som fanns där var jäkligt stora. Första abborrarna fick jag först när jag började meta med levande elritsa där. Fick ett par abborrar, båda över kilot. Det tyckte jag var anmärkningsvärt så jag skrev om det.

Berättelsen skickar han till förbundsorganet Sportfiskarna och det är inte vem som helst som köper den. Självaste Nils Färnström.

– Det var uppmuntrande så klart. Sedan fick jag mycket råd när de märkte att jag ville skriva och att det kunde bli något av det. Fick lite av en mentor i Rolf Wilhelmsson, som var en drivande kraft i Sportfiskarna på den tiden, han var också ansvarig utgivare för tidningen, säger han och ställer kryckan ifrån sig och får ordning på lekamen vid matbordet.

Under uppväxten är all sköns bäckar och tjärnar i närheten av hemmet i Göteborg en lustgård, där såväl abborre som öring fattar tycke för hans metmask. Mölndalsån, Fattighusån, Härlanda tjärn och Delsjövattnen. Hans förbindelse till fisket uppstod och fortlöper som för så många andra av oss: Förpassade till ett liv över vattenytan, med fantasin där under, födda fiskare.

MAGSÅRET

Mete övergår till spinn. Spinn övergår till fluga. Mellan turerna läser han tidningarna Sportfiskaren, Outdoor Life, Trout and Salmon, Fishing Gazetteeller fiskeböcker med naturprosa som de flesta läser vid den här tiden. När han i maj 1952 fångar en 36 centimeters öring vid gamla kvarnen i Skällared känner han sig som självaste Lidman.

Åren fortlöper med ett fiskligt utforskande i regionen. En person som dyker upp som läromäster åt Olof i unga år är Hugo Strömwall. Inte nog med att han ser till att få Olof medlem i Sällskapet Sportfiskarna i Göteborg, SSG, som ruvar på klubbvattnen Säveån och Rolfsån.

Från Olofs fiskejournal 1958. Hans första lax väckte en livslång lidelse. Men just denna lax kunde Olof aldrig berätta om. Han fick den nämligen när han var ute efter Rolfsåns stora abborrar. En turfisk alltså och inget som gav inträde i laxflugfiskarnas upphöjda skrå. Ändå var fångsten nog så spännande eftersom laxen krävde en simtur i ån när den försvann bakom en krök och stranden var oframkomlig.

Hugo erbjuder Olof jobb och delägarskap i Göteborgs enda renodlade sportfiskebutik som hade startats 1947.

Affären på Östra Larmgatan blir inkörsporten till ett yrkesliv i sportfiskets tecken. Det här är en tid, i slutet av 1950-talet och början av 60-talet, när torskspinnet längs kusten upplever sina glansdagar. Det fiske som i dag är en utopi var då en självklarhet. Bakom disken upplyser Olof fiskesugna om det revolutionerande glasfiberspöet, kränger populära Ambassadeur 6000 och pratar gott om Varbergsdraget, från Bekå. En 28-grammare som rörde sig fint, var lättkastad, kostade bara 75 öre, en bästsäljare.

Olof beskriver det själv som en ynnest, men som mest att göra när också fisket är som hetast. Livet kräver plötsligt treskift. Fiske, jobb, fiske. Säveån, butiken, Rolfsån, butiken, kusten, butiken, sjön. Cylindern på moppen glöder. Magsåret blöder. Om man kan fiska sig till magsår?

– Så var det nog, mumlar han mellan tuggorna.

Det går att ana ett genant fniss.

– Hur det sambandet är vet jag inte. Man kan se det som att jag fiskade så mycket och ändå fick magsår. Det berodde nog inte främst på fisket utan att verkligheten pressade på så hårt, att man inte klarade av att lösa allt fullt ut. Det var nog främst det som vållade magsår. Det är inte det som man gör, utan det man vill göra, som man inte klarar eller hinner med.

NYA VÄNNER

I butiken lär Olof känna flertalet personer som har stor betydelse för framtiden, inte minst Jan Olsson, Ingvar Ohlsson, Bengt Mörner och Charlie Gentz. Efter tre år, 1961, får det vara nog bakom kassaapparaten på Strömwalls. Skrivandet lockar mer.

– Man kan nog säga, att i början skrev jag mest för mig själv, för det var roligt. Ville någon publicera det var det ännu roligare. Men så tror jag de flesta som börjar skriva upplever det.

Under många år skriver han på halva tiden och knegar på familjeföretaget resten av tiden. Bland annat görs skrivjobb åt Rune Ernestrands tidningsidé Fiskenyheterna. En kortlivad, men frisk fläkt 1964. 14 nummer ges ut där fiskeskribenter som Arne Broman, Curt Lindhé och Nils Färnström figurerar.

1970 skriver Olof sin första bok, Sportfiske i havet. Olof involveras nu allt mer i Fiskefrämjandets förbundsstyrelse som medlemsvald. Uppdraget tar han seriöst, och verkar för svenskt sportfiskes bästa.

Inspirationen från omvärlden är denna tid bristfällig. Sverige och Finland är tämligen isolerade från utländska influenser.

– Fanns ingen input alls från andra sportfiskenationer men jag fick förbundet att prenumera på en drös fisketidningar. Det gav en insikt i vad sportfiske kan vara. Ja, att det på många håll i världen inte handlar om att dra hem fisk till köket lika mycket som att söka spänningen. Likaså att fiskar som inte går att äta kan vara intressanta föremål för ett spännande fiske. Det fick jag slåss för. Många tyckte det var löjligt, man skulle aldrig få folk att meta mört och sarv och sånt. Det var ju slemfiskar, ha ha.

I samma veva pågår en stor statlig utredning kring sportfisket, Fritidsutredningen.

– Den tittade på svenskarnas behov av sysselsättning på fritiden och vad som man skulle satsa på för att få folks fritid rikare. Där lyftes fisket fram, med motivering att sportfiske framför allt utgör en populär och utvecklingsbar sysselsättning för folk med tröttande och nedsmutsande arbeten. Förbundet försökte rida på vågen, men jag är inte säker att det gynnade den allmänna bilden av fisket, säger han.

Där och då är många fiskarter svårbedömda, hur stor är egentligen en stor mört? För att få kläm på detta föreslår Olof som ledamot att skapa ett referenssystem, ett register över stora fiskar. I samråd med Arne Broman och Bengt Hanefors föds 1971 det vi i dag känner till som Sportfiskeregistret.

”MOGEN BRANSCH”

Det är nu Ingemar Norling kommer med spörsmål från förläggare Otto Elander om tankar på en ny fisketidning att köra i tryckpressarna i Kungsbacka.

– Visserligen fanns det en kapacitet som inte var utnyttjad och det kanske spelade in. Otto fiskade lite, var själv med i SSG. Det var nog en övertygelse om att fisket skulle vara moget för en tidning. Sportfisket hade ju en usel tidning i Svenskt fiske. Det såg han nog som lockande, säger Olof medan det taktfast klingar om teskedens stötar när pulverkaffet rörs om.

Norling tänker efter och rekommenderar Olof. I motsats till andra påtänkta redaktörkandidater, som önskar flera årslöner i ett sådant riskprojekt, ställer Olof relativt enkla krav.

– Jag hade ett bra jobb i familjeföretaget, så först sköt jag undan det där. Jag var i kontakt med några stycken, bland andra Jan Olsson men han hade fått uppdraget att ta hand om Götaverkens personaltidning. Med tiden hann jag tänka själv på det. Jag ville enbart syssla med det redaktionella, sen fick någon annan ta hand om budgetar och köp av papper och distribution. Jag ville vara involverad i budgeten för innehållet i tidningen och förlägga jobbet i Lerum och det gick de ju med på.

EFTERLÄNGTAD FISKELÄSNING

En ny tidning visar sig vara efterlängtad på många håll. Även om marknaden är mer trögrörlig än man spått, går alltsammans åtminstone ihop.

– Intresset har alltid varit lägre bland fiskare än hos jägare. Jakten kräver ett annat engagemang, säger Olof men lyfter väldigt positiv respons:

– Man blir rörd ibland för uppskattningen och berömet vi fick. Det fanns ju inte mycket annan modern fiskeläsning att få.

Hans vida kontaktnät gör jobbet hyfsat lätt. I första årgången hittar vi medarbetare som Jan Olsson, Bengt Mörner, Nils Färnström, Jan Asplund, Åke Lindau, Harry Forsman, Leif Engström, Mac Zims, Jan Grahn och Carl Adlerkreutz. ”Fiskejournalen görs av sportfiskare för sportfiskare” blev en sanning när också nya skribenter uppstod ur en växande läsarskara.

En profil som snabbt börjar dyka upp i Fiskejournalen är Jens Ploug Hansen. En flitig medarbetare som – om inte i varje nummer – mycket frekvent förser tidningen med texter och nytänk inom fiskefoto. Dansken gav också begreppet globetrotter i skepparkrans ett ansikte, en förtida ”fishbum”.

– Han var flitig. Ibland stoppade det upp, däremellan öste han på. Tror han gav ut 20-talet böcker under en period. Vi hade väldigt bra samarbete. Jag var nere några gånger hos honom på redaktionen. Det var lite jobbigt, skulle ju alltid drickas gammeldansk, både före och efter lunch, säger Olof och plockar fram ett par böcker från Sláva Štochl.

– Ja, Jens Plougs fiskefoto var banbrytande. Här ser du, den här tjecken inspirerade Jens, det var han som fick honom att satsa på fiskefoto.

MILJÖENGAGEMANG

Redan i första utgåvan av Fiskejournalen lyfts frågor om vattenmiljöers mående och fiskbestånds status. Att ge dessa frågor utrymme såg han som meningsfullt och synpunkter i frågan gav fint gehör, minns han. Främst är det försurningsproblematiken som tynger många fiskares sinnen den här tiden.

– Det behövde lyftas fram, situationen var väldigt alarmerande, säger han och borstar ner kaksmulor på golvet. Alla sjöar som lågt högt blev fisktomma. Bäckar blev fisklösa. Vattenkraften var också en livlig debatt med flera planerade projekt. Föroreningar var ett annat bekymmer i vattendragen. Nissan till exempel var ett ruttet dike. Varje sommar dunstade det ut så mycket svavelväten från åarna att kökssilvret i husen vid ån svartnade. Det har hänt väldigt mycket positivt, Nissan blev ju laxförande igen på 80-talet. Många åar kalkades med doserare som höll vattnen vid liv.

Faktum är att de rådande hoten i allmänhet och försurningslarmen i synnerhet får Olof och övriga FJ-gäng att välja strategi.

NEDVÄRDERADE ARTER

Framöver ska innehållet fokuseras till fiske riktat efter arter som andas framtidstro. Det satsas främst inom två givna områden: mete och havsfiske. Mete kunde ju riktas efter tåligare fiskar i låglandssjöar. Samtidigt hade inte landets största sjöar, kusterna och havet hamnat i försurningens grepp.

– Både satsningen på metet och havsfisket var medvetna för att öka intresset. När det gäller havsfisket fanns det massa stora fiskar man inte hade tänkt på tidigare, man visste inte hur man skulle bära sig åt. Samma sak med metet egentligen, det fanns inte så mycket avancerade moderna metare i Sverige på den tiden att det egentligen motsvarade utrymmet det fick.

Fiskejournalens strategi gör avtryck. Snabbt ökar populariteten inom områdena när tidningen kommer i gång att skriva om dessa ämnen. Inte minst Arne Broman skjuter ut meteartiklar på löpande band efter ”nya” fiskarter och är än i dag ihågkommen som en ikon bland metefantaster. Den insatte kan ana att frontfiguren Richard Walker inspirerade honom.

Lagtävlingen Specimentävlingen sjösätts 1979 av samma anledning, och det är också hit vi kan spåra begreppet specimen. Nedvärderade arter får nu mer rampljus än någonsin.

Som en ytterligare följd av mer riktat fiske efter flera fiskarter okejar Otto Elander 1978 Olofs idé med årssammanställningar där redovisning över årens största fiskar presenteras. Det blir ett referensverk som mynnar ut i tolv årsböcker.

Utvecklingen blir liknande inom havsfisket. Här hade Olof och Janne Olsson varit delaktiga i bildandet av Göteborgs havsfiskeklubb tidigare. Artiklarna om storviltfiske – som håbrand, haj, och tonfisk – och andra gedigna havsfiskesatsningar är många den här tiden. Gänget på redaktionen med Olof i spetsen blir pionjärer i området.

– Ja, det var inte många som höll på. Förvisso arrangerade Göteborgs havsfiskeklubb några turer för att fiska håbrand, men när det hade gått några timmar och det inte nappade någon håbrand så röstade ju gubbarna för att fiska torsk i stället, säger Olof.

STORDÅD

Breidaren IV skulle komma att bli en lång vänskap. I denna båt tillbringade Olof mycket tid med familj och vänner, och dess durk synades av många fiskar under det 30-åriga ägandet. Totalt blir seglatsen ihop med Breidaren IV hela 23 000 sjömil.

Det är från denna skuta Olof, ihop med Charlie Gentz, lyckas med en banbrytande bedrift den 15 augusti 1977. När datumet förs på tal skiner han upp, tar ny sats i stolen, gör sig redo för storfisksnack.

– Det var en väldigt rolig upplevelse. Det var ju den första seriösa satsningen på håbrand. Charlie Gentz och jag. Vi rundade Skagen och gick ner till Hirtshals och träffade en dansk (Otto Pedersen, reds. anm) på sin båt Tuna Clipper, som var byggd för att fiska tonfisk men nu fiskade han håbrand. Han sa ”Nej, ni är fel, ni ska va utanför Marstrand.” Vi tuffar tillbaka några dagar senare och får den här firren.

90 minuters full press krävs innan Olof med smärtande rygg och trött högerarm lyckas få håbranden intill båten. Charlie kan sedan gaffa den första spöfångade håbranden i Norden. 72,5 kilo, det han omnämner som sin livs fisk.

– Det var en dröm som gick i uppfyllelse. När jag köpte Breidaren var det två grejer jag ville fixa, en tonfisk och en håbrand. Tonfisken kom ju aldrig, hade jag haft kvar båten och varit lite yngre kanske det hade ordnat sig med den också, säger han och drar i mungiporna.

Händelsen leder sedan till att väldigt många båtar ger sig ut till havs och mäskar med hackad sill och strömming i hopp om fler drömhugg.

– Konstigt nog var det ingen som fick någon, säger han. Förstår än i dag inte varför. Jag hade ju chans på en till någon månad senare när Otto Elander och jag var ute. Vi låg några sjömil väst Måseskär och höll på att mäska. Fåglarna kom som vanligt, plötsligt lättade de. Då dök det upp en fena, riktig rejäl. Säkert fisk på 150 kilo. Glömmer aldrig hur tyst det var. Vi höll andan i tystnaden. Men den högg aldrig.

JÄTTARNA

Det går trots allt inte sitta i köket hos denna man, utan att nämna tonfisken. Varningsflaggorna hissades nämligen tidigt i Fiskejournalen, redan i mitten av 1970-talet. Många minns Janne Olssons domedagsartikel ”Svanesång för tonfisken” som varskodde om läget. Man befarade att aldrig mer få se bjässarna i svenska vatten.

Nu i modern tid när det började dyka upp rapporter om hoppade tonfiskar är det som en saga. Kanske skulle tonfisk fångas med spö och krok igen. Och mycket riktigt blir det så 2017.

– Det är fantastiskt, säger Olof. Om det beror på att blivit mer tonfisk eller om de har förändrat sitt vandringsmönster är svårt att säga. Jag tycker det är skumt att det bara handlar om så stora fiskar, över 200 kilo. Var är de små fiskarna? Om beståndet repat sig borde det dyka upp också små fiskar, från 80 till 150 kilo.

Först tvekar jag, det kan te sig som en obskyr tanke, men jag är tillräckligt nyfiken och frågar om han tror det finns chans till ett fiske efter tonfisk i svenska vatten i framtiden. Han håller på svaret, grunnar:

– … jag vet inte, men det är svårt att hitta ett motiv att låta bli. Det har ju visat sig att de tål att släppas tillbaka. Det är ju väldigt liten dödlighet hos de märkta. Men jag tror aldrig det blir något stort fiske. Det är för jäkla jobbigt. I svensk sportfiskehistoria var tonfisken viktig, det var ett stort fiske i Öresund en gång i tiden. Och man kunde se dem från Marstrand.

STORGÄDDFISKE

Så fort vi rör oss mot 1980-talet får flera områden stor utväxling. Konstanten är egentligen flugfisket som fortfarande är inne i en kreativ period, med en strid ström av opinionsbildare och skribenter. Inom detta ämne var det aldrig svårt att få tag i folk, menar Olof, men ett uppsving skedde i samband med den så kallade rotenonfiskevården.

I jakten på våra rovfiskar blir snabbt Leif Engström en förgrundsfigur. Han missionerar sina tankar kring främst gäddan, men också abborren, på ett sätt som revolutionerar tankebanorna. Mycket fiske vid den här tiden är förlagt till viss portion tur, men plötsligt etableras utstuderade tekniker på nya nivåer. Egentligen gäller det hela fiskesegmentet.

Undertecknad vill hävda att predatorfisket naturligtvis förekom i tidiga utgåvor, men i dagens mått mätt ändå i sparsammare omfång. Olof minns hur intresset får fart, och att fisket blir mer specialiserat.

– Intresset ökade och ett ökat utrymme i tidningen var motiverat för det hände så mycket inom just det området. Kanske framför allt tack vare Leif Engström som hamrade in budskapet ”Stora gäddor är inte turfiskar, man kan rikta fisket efter stora gäddor”. Och han la upp riktlinjer för hur man skulle hitta de bästa ställena.

Vi kan tro att det snickrades i tidstypisk gör-det-själv-anda ute i stugorna efter en sådan artikel som exempelvis ”Ett superbete du inte kan köpa” från 1977. Engström belyser även gösen, som i tidningens första årgångar var frånvarande.

BÅTFISKE

Också intresset för båtfiske får fart. Vi ska beakta att det redan i den allra första utgåvan av Fiskejournalen lyfts fram hur en sportfiskebåt bör se ut. Förutom vital utrustning pratas det om fotmanövrerad elmotor i fronten, svängbar fiskestol, durkförvaring, spöhållare och naturligtvis ekolod. Allt i en design som liknar en modern bassfiskebåt med låga fribord.

Olof är flitig att skriva båtgrejer. Samma gäller Engström som ihärdigt bidrar till uppsvinget och medvetenheten kring båtfisket, bland annat trendsätter han göstrolling på Mälaren, tillsammans med Sören Lundblad som riktar ljuset mot Vänerntrolling. Och med det är isen för trollingen bruten. Ur detta uppsving och för att uppmuntra till småbåtsfiske föds Pater Noster Cup.

Väl i mitten av 80-talet får båtfisket fart även ute på havet till en större bredd. Fisket är fortfarande tillfredsställande, men mörka moln hopar sig vid horisonten. Olof berättar med fasa:

– Värst är hur man hanterade yrkesfisket, fisket till havs. Redan på mitten av 70-talet fanns både undersökningar och böcker som sa att vi var på väg mot katastrof. Det stämde ju nästan allt det där. Det har inte hänt mycket, och man trålar fortfarande sönder bottnarna.

FJ + FÖRBUNDET

I mitten av 1980-talet brottas såväl Fiskejournalen som förbundstidningen Sportfiskaren med kärv tillvaro. På förbundets håll misslyckas en nysatsning och klippan Olle W Nilsson går i pensionstankar. Samtidigt presenterar Olof på ett förlagsmöte i Kungsbacka en idé som lätt kunde öka upplagan av tidningen – om förbundet kunde tänka sig en externt producerad tidning som bärare av förbundets budskap. Förbundsordförande Jan Ekman och Otto Elander kommer överens om ett avtal. Fiskejournalen som hitintills varit en fristående tidning slås 1988 ihop med Sportfiskaren, sedermera under tilltalet Sport-fiske. Upplagan går från 30 000 upp till rekordnoteringen 50 754 exemplar.

Olof har aldrig varit den skråliga typen. Mer blyg och tillbakadragen.

– Jag har försökt undvika rampljuset. Men det har ändå blivit så att jag har blivit indragen i det. Ibland blandade jag mig i utan att varit tillfrågad, ibland blev jag indragen. Ett tag fick jag ju inte vara med på förbundets styrelsemöten, jag var inte ledsen för det men lite underligt att organisationens tidning inte var representerad, säger han.

Olof beskriver giftermålet med förbundet som en rörig tioårsperiod, många ville göra sin röst hörd. Till slut blir ersättningen från förbundet till förlaget så lågt att det inte täcker kostnaderna och samarbetet avslutas 1998. Fiskejournalen som fristående tidning gör comeback. Från sammanslagningen följer två ny kollegor, nyhetsankaret Svenne Andersson och annonssäljaren Håkan Otterberg. Dessa blir trogna Fiskejournalen under lång tid.

ALLT HAR ETT SLUT

Kaffet är kallt och utanför fönstret festar småfåglarna. Bränslet för att rota runt bland gamla minnen börjar tryta.

1993 färdigställs boken Lax på mitt sätt och han är inne på upploppet av tidningsmakandet. Under och efter förbundstiden och resterande 1990-tal tillkommer många skribenter som ska följa med in i det nya millenniet. Peter Grahn, Terner Oscarsson, PO Johannesson, Sören Lindroth … Men för Olof är det nya millenniet en annan epok. År 2000 fyller Olof 62. Han önskar avgå som chefredaktör, men fortsätter jobba halvtid till 2005. Redaktionen behöver inte söka länge innan en efterträdare hittas. Martin Falklind har vid det här laget redan figurerat i tidningen och bor i trakten.

Handduken är kastad och en 27-årig era med Olof Johansson bakom rodret på Fiskejournalen är över.

”Det känns ibland som om veckan har sex lördagar och en söndag. Fiske är givetvis en mycket tillfredsställande verksamhet för pensionärer …” skriver han om pensionslivet.

FISKELYCKA

Sista ordet i boken Född fiskare är fiskelycka. Förmodligen högst omedvetet, men högst symboliskt för hans fiskekarriär. Han skrattar till när det förs på tal och när han får frågan vad ordet betyder.

– Vet inte ens om det är möjligt att formulera. De mest minnesvärda fiskedagarna är ju inte samma dagar som gett mest fångst. Jag kommer ihåg en resa vi gjorde uppåt Hardangerfjorden för att fiska tonfisk. Jag glömmer aldrig den spänningen i luften, och sällskapet. Dagen jag fick som allra flest laxar är ju inte heller min bästa fiskedag. Det är ju andra faktorer mer än fiskeresultatet. Nu bär ju inte benen längre, men skulle jag komma ut och fiska i dag så blir det nog ett trevligt flugfiske efter öring. Kanske i en norsk älv efter öring. Klara vatten med stationär öring är jäkligt spännande.

Han blir tyst, tänker efter och tittar upp mot klockan på väggen. Som att han tänker på en svunnen tid. Visarna står på tjugo i tre.

– En bra tur till havs är svårslagen också.

Efter tonfisken du saknar?

– Nej, jag har fått stora tonfiskar, det är mest tungt jobb. Men det hade varit kul att få en i svenska vatten. Vi var ju så nära några gånger. En gång, Charlie Gentz och jag i Breidaren IV, utanför Måseskär. Fullt med tonfisk. De sköt ur vågväggarna. Näbbgäddor och makrillar sprutade åt alla håll. Vi gjorde nog inte fel, men ingen ville hugga …