Det finns en uppsjö av flöten. En del är tjocka och bulliga. En del är smala som ett streck. Andra flöten har en klump antingen långt upp eller långt ner på stammen. Detta är inte en slump. Olika konstruktioner ger olika egenskaper. Häng med Joakim Åberg så lär han dig hur det hänger ihop.
LOCKAN VISAR TVÅ timmar till midnatt och solen har nyss gått ner bakom trädtopparna. Vattnet ligger som en näckrosbeströdd spegel. Det enda som bryter ytan är molnen av bubblor på mäskplatsen. Krampaktigt håller jag tag i mitt 12-fots matchspö samtidigt som flötestoppen plötsligt vajar till, ett tecken på fisk precis vid linan. Jag kör lyftmetoden med ett smalt wagglerflöte, där linan endast fästs genom en ögla längst ner – perfekt för stilla vatten.
En storm av bubblor uppenbarar sig runt flötet samtidigt som det reser sig. Jag lyfter spöet och känner tyngden av en fin sutare innan den skjuter rakt ut bland näckrosorna. Den stilla sommarkvällen förvandlas till kaos, från en sekund till en annan, och efter en utdragen fajt ligger hon i håvnätet.
Den här typen av flötmete är lika enkel som charmig. Nära land och stilla vatten. Men det går även bra att flötmeta i tuffare förhållanden och i kraftigt strömmande vatten så länge man väljer rätt modell och fäster blyhaglen på rätt sätt.
FLÖTESMODELLER OCH HUR DE ANVÄNDS
Ett flöte är primärt en nappindikator, men det ska även erbjuda fiskaren kontroll över betets placering. Det finns en mängd olika flötesmodeller.
Vi känner alla till det traditionella rödvita bullflötet som fungerar utmärkt till abborrmete med mask, men för försiktiga arter och svåra förhållanden krävs mer avancerade flöten. Generellt kan de delas upp i tre olika kategorier efter följande engelska benämningar: Waggler floats, Stick floats och Pole floats.
