Westrin om sitt högt älskade höstfiske efter harr

Gunnar Westrin är vår finaste fiskeförfattare. Med fantastisk språkkänsla och stor kärlek till fisken och fisket skriver han på ett sätt som gör att det känns som att man vill släppa allt man har för händer och dra ut till närmsta vattendrag. Exklusivt för Fiskejournalen berättar Gunnar här.

Höstfisket efter harr ett ekologiskt äventyr

I min ungdom fick jag veta att harren var en solens fisk, som gärna fiskades varma sommardagar när alla sländorna kläckte. Så är det säkert fortfarande, även om han tycker att höstfisket efter harr slår det mesta i den genren. 

Jag minns fortfarande den gamle mannen som menade att harrarna, som om somrarna levde i grundare bäckar, lämnade dessa de höstdagar då björklöven dalade ner på vattenytorna. Han menade vidare att fiskarna anade oråd, eftersom vintern lurade bakom bergen. Signalen hade gått för den långa reträtten, eftersom risken annars var påfallande att fiskarna skulle frysa inne. 

Fortfarande kan jag minnas mötet med den vise, ord som jag aldrig glömmer. Sedermera har jag förstått att harrarna naturligtvis inte kunde tolka fallande löv som en signal om kommande vinter. Däremot kan antas att födotillgången om hösten har sinat betänkligt i bäcken, efter sommarens överflöd av kläckningar och svärmningar. 

Den långa resan. 

Visst, harrarna lämnar sommarbäckarna för att färdas vidare till ett större vattendrag, för att till slut nå fram till övervintringsplatserna, en djupare å eller sjö. Här finns en urgammal livscykel som vi sportfiskare bör känna till. Harrstimmen stannar på vissa lämpliga ställen för att riktigt ”äta upp sig”, platser som jag brukar kalla ”harrgropar”. Under den tiden äter de det mesta av vad som bjuds, som nattsländor, små dagsländor men framför allt av forsknott, den något större knottvarianten som inte är lika bitsk som sommarkusinen. Vaken kan vara många, tecken som tyder på att du hittat en ”harrgrop”. 

Jag känner till ett antal ”harrgropar” i olika älvsystem där höstharrarna kan stå i hundratal, efter det att de har lämnat sommarbäckarna. Tiden för detta kan vara några fina höstdagar redan i mitten och slutet av augusti, den tid då sångsvanarna och renhjordarna drar söderut. 

För att hitta rätt krävs år av erfarenhet och stenkoll på allahanda flöden av små bäckar och större åar eller älvar inom samma räjong. 

Med tanke på den ekologiska självklarheten att, inga organismer finns i en oändlighet, bör man släppa tillbaka de flesta av höstharrarna, fiskar som kommande försommar ska föra släktet vidare. 

*I det samiska språket finns ett ord som heter ”souvvil”, som lär betyda att harren är en solens fisk.

Anders Nicander