Westrin ryter till: Harren högg på svärmande fimpar

Nyligen skrev Fiskejournalen om fiskar i Hälsingland som var proppfulla av fimpar. Detta ogillades skarpt av våra läsare, och även av författaren och debattören Gunnar Westrin. Här skriver han om en egen upplevelse, som fick en kamrat på bättre tankar.

Förutom att fiskevattnen kring bland annat fjälldalarna har blivit allt mer infekterade av fimpar, har en ny aktör dykt upp, nämligen påssnusar. Minns hur vi började fundera på hur eländet skulle kunna stoppas på fiskeanläggningen i Tjuonajokk. Diskussionen slutade med att ägaren helt resolut satte ut ett antal hinkar efter de plankförsedda stigarna på anläggningen. Folk började sköta sig och när sommaren var till ända var hinkarna mer än halvfulla, inte bara med fimpar utan även med den nya tidens trend, nämligen påssnusar.

Påssnusarna har den egenheten att de övervintrar. När sommaren kommer ligger de kring nejderna som utkastade sockerbitar, urblekta, vita och absolut störande. Nu kan vi ju inte sätta ut spannar runt hela fjällvärlden, vilket naturligtvis skulle vara en störande nedskräpning i sig.

När jag för första gången upplevde problemet var en vacker sommardag efter Piteälven, som brukligt tillsammans med flugfiskaren Åke Bodén, han som slog den entomologiska världen med häpnad med sina ÅBO-sländor i kork. Förutom detta var han en notorisk storrökare.
En dag fick han för sig att vi skulle fiska från två båtar, riktigt varför har jag aldrig förstått. Vi som alltid hade det så trevligt tillsammans i samma skuta. Han ankrade upp i en av favoritströmmarna och jag gjorde detsamma ett femtiotal meter nedströms.

Minnesvärd kläckning
Minns fortfarande scenariot. Först kom en fimp flytandes sedan två brända tändstickor. Så fortsatte det under hela dagen. Tankarna kom aldrig, älven tog liksom hand om skräpet. Vi hade bestämt att Åke skulle ta dagens tre matfiskar, resten skulle släppas tillbaka.
Åter i kaj fick jag uppgiften att rensa middagsfiskarna. Varje harr hade en till tre cigarettfimpar i magen, dock ingen tändsticka. En stackare hade till och med en fimp fastkilad bakom gälarna, förmodligen i strupen. Funderade ett tag på hur jag skulle kommentera skeendet innan jag gick in i kojan.

– Nu vet jag varför harrarna hade cigarettfimpar i magarna. Taggarna liknar dina flytande ÅBO-puppor, sade jag åt det
skämtsamma hållet. Åke tittade något road på mig och funderade direkt på ett verbalt anfall.
– Håll käften, annars får du inte fiska med mig, sade han något förnöjd, flinade och tände en ny cigarett. Det var hur som helst sista gången som min vän kastade en fimp i Piteälven.