Nej, allt var inte bättre förr. Inte ens storleken på fiskarna. Åtminstone inte när det gäller en av våra mest folkkära fiskar: Abborren. Tendensen är tydlig att den har snabbare tillväxt och når högre vikter. " /> Abborrarna har blivit större – åtminstone i Norrland | Fiskejournalen
Just nu:
Annons

Nyheter

2 år sedan Sverige Anders Lundin
Upplever du också att abborrarna har blivit större? Foto: Oskar Forsberg
Abborrarna har blivit större – åtminstone i Norrland

Nej, allt var inte bättre förr. Inte ens storleken på fiskarna. Åtminstone inte när det gäller en av våra mest folkkära fiskar: Abborren. Tendensen är tydlig att den har snabbare tillväxt och når högre vikter.

Fiskeflöden på sociala medier exploderar av färggranna höstabborrar, och den som är händig med en kamera vet även hur fisken ska fotas för att se så stor ut som möjligt. Men abborrarna har blivit större på riktigt, inte bara på bild. Åtminstone i landets norra delar.

Under flera års tid har det kommit fångstrapporter från Norrlands inland som handlar om ovanligt stora abborrar. Även från fjällnära vatten, både sjöar och älvar. Abborrar på kilot är inte längre någon snackis, utan snarare en vardagsföreteelse.

Detta bekräftas av fiskbiologen Ingemar Näslund, som själv noterat samma utveckling kring sina hemtrakter i Vilhelmina. Det har kommit så många vittnesmål om detta att det nästan får ansens som vetenskapligt belagt, enligt Ingemar Näslund.

– Under barn- och ungdomstiden har jag själv och med hjälp av andra dragit upp tusentals abborrar i exempelvis Borgsjön. Mest små. Ingen över 4 hekto. Utom en gång, då fick vi en på 6 hekto och cyklade byn runt och visade upp den i triumf. Sedan någon gång i slutet av 90-talet hände något. Abborrarna blev större. Plötsligt fanns det gott om abborre i storleken 5-10 hekto. Och sedan började kilosabborrar bli vanliga. Och nu, de senaste åren kan medelvikten på abborren i hinken ligga på 6-7 hekto om det vill sig. Helt otroligt. Mönstret är det samma i övriga sjöar i inre Lappmarken och för den delen i nordöstra Jämtland och kanske i fler områden. Kilosabborrar är vardagsmat, konstaterar han.

Att medelstorleken varierar över tid i renodlade abborrvatten är väl känt, men det är orimligt att naturliga cykler skulle sammanfalla samtidigt i så många vatten.

– En sån här omsvängning på bred front i mängder av sjöar är ju inget man själv eller ens morföräldrarna kunnat vittna om, konstaterar Ingemar Näslund.

De flesta kan nog själva dra slutsatsen att det handlar om klimatförändringar, med varmare och mer näringsrika vatten som konsekvens, vilket gynnar abborrens livsvillkor och tillväxt.

Men naturligtvis är inte den här utvecklingen enbart av godo, även om det generar fler troféabborrar i fotoalbumet. Högre vattentemperaturer innebär försämrade livsvillkor för andra fiskarter, exempelvis rödingen och harren.

Fiskejournalen emotser vetenskapliga studier som belyser abborrens tillväxt, och om det i så fall bara är en tendens i norra Sverige eller hela landet.

Vill du läsa om jätteabborrar? Spana in detta:

Årets största abborre!

Relaterad nyhet från din region
10 timmar sedan Sverige Fiskejournalen
Lars Munk vet var laxen står i våra nordliga älvar. Foto: Ted Logart
Gunnar Westrin möter: Laxmästaren Lars Munk

En kall vinterdag i januari 2004 klev Lars Munk Lauritsen från Danmark av bussen i Övertorneå. Ensam i en ny värld började en egenartad livsresa. Fiskejournalens medarbetare Gunnar Westrin har känt honom på pulsen!

I Norrländska Socialdemokraten den 29 oktober 2005 skrev jag om Lars Munks äventyr, under rubriken ”Från Holstebro på Jylland till Kulmungi i Tornedalen”.
Han minns hur ensam han var i bussen den gången, hur spännande det trots allt var att möta en trakt han inte kände till. Några år innan resan jobbade han på en farm i Island, fick av vänner tips om en fiskeguideutbildning i Övertorneå, tog kontakt och bestämde sig. Nu eller aldrig!

På måndagen steg han in på Tornedalens folkhögskola för att gå utbildningen. Under året på skolan träffade han Eva-Lena Henriksson från Kulmungi, som studerade på naturguideutbildningen. I dag har de två barn och bor i den vackra byn Kieksiäisvaara norr om Pajala.

Resan från Jylland till Pajala-trakter är ett egenartat exempel på äventyrslust och urstark egenvilja. Efter året i Övertorneå examinerades han även utifrån statuter som ”The Flyfishing Federation of Europé” hade utarbetat. Inte underligt att han med tiden blev en av landets mest omtalade laxflugfiskare och alltid omtyckt guide.
I dag jobbar han som marknads- och affärsutvecklare inom bland annat Heart of Lapland, en vital del av Swedish Lapland, med östra Norrbottens kommuner som arbetsfält.
– Ingen dålig plattform att jobba med, med fortfarande outbyggda älvar och större åar. Den riktigt ultimata trakten för sportfisketurism, anser Munk med eftertryck.

Varför hugger laxen?
Naturligtvis fastnade han för laxen, kanske inte så mycket gällande fiskars storlek som utmaningen att förstå var laxarna står i älven, hur och varför de hugger och vilka flugor som gäller eller ratas.
– Det finns några självklara förutsättningar gällande all fiske- och naturturism, oavsett plats. Älvarna måste bevaras outbyggda och samhället i stort måste förändras, vare sig det handlar om yrkesfisket, skogsbruket eller andra stora exploateringar av naturen. Vi måste helt enkelt bli bättre på att vilja förändra vårt levnadssätt. Skogen, till exempel är mer värd för fiskar än vad som oftast framkommer, säger Lars Munk.

Måste bli mer tillgängligt
Han anser att vi behöver jobba ännu mer med infrastrukturen. Det måste bli lättare för besökare att ta reda på information om fisket i Swedish Lapland, samt att snabbt fullfölja digitaliseringen av fiskekortsförsäljningen. Det är svårt att kommunicera med internationella besökare om upplysningen bara finns på svenska.
– När det kommer till skötseln av laxen saknar jag en förvaltningsplan som är framtagen för laxens bästa och som gäller för alla länder kring östersjökomplexet, där man lokalt kan jobba med älvspecifik förvaltning, menar Munk med bestämdhet.

– Vi borde vara så pass kloka numera att vi absolut kan acceptera att laxens överlevnad och välmående kommer före ett eventuellt sport- och yrkesfiske. Med det menar jag att det finns en poäng i att inte tillåta avlivning i hav eller älv, innan man har säkerställt att ett minimum av laxar har kommit upp i älvarna, detta för att garantera artens överlevnad.

Önskemålet är att det ska finnas så pass mycket lax i älvar och hav att vi kan ta en del av resursen, menar Lars Munk.
Förvaltningen tycks vara baserad på känslor och inte i första hand på laxens välmående. Där anser Lars Munk att en förändring måste ske, att laxens leverne kommer i första hand.
– Skulle vi jobba med den typen av förvaltningsplan, där man alltid utgår ifrån försiktighetsprincipen, torde laxens överlevnad vara säkrad.

– Gunnar Westrin –

Du kanske även gillar detta