Landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) har hamnat i blåsväder kring det storskaliga trålfisket i Stockholms skärgård. Men hon anser att konsumenterna själva kan påverka utvecklingen, och understryker att fiskeföretagen själva avgör till vilka de ska sälja sin fångst och indirekt vad den ska användas till. Detta framgår av hennes svar på en fråga från riksdagsledamoten Elin Segerlind (V). " /> Ministern lägger ansvar på marknaden att påverka sillfisket | Fiskejournalen
Just nu:
Annons

Nyheter

10 månader sedan Sverige Anders Lundin
Svensk sill blir fiskmjöl utomlands, vilket inte landsbygdsministern ser några problem med. Foto: Stuart Webster
Ministern lägger ansvar på marknaden att påverka sillfisket

Landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) har hamnat i blåsväder kring det storskaliga trålfisket i Stockholms skärgård. Men hon anser att konsumenterna själva kan påverka utvecklingen, och understryker att fiskeföretagen själva avgör till vilka de ska sälja sin fångst och indirekt vad den ska användas till. Detta framgår av hennes svar på en fråga från riksdagsledamoten Elin Segerlind (V).

Kritiken mot det storskaliga fisket i skärgården handlar bland annat om det geografiska området, och att det mesta av fångsten hamnar utomlands och blir fiskmjöl, i stället för mat på svenska tallrikar. Och förstås om hur fisket slår mot fiskbestånden.

Vänsterpartiets riksdagsledamot Elin Segerlind ställde i början av veckan en fråga till Jennie Nilsson, kring vilka åtgärder hon avser att vidta, och i så fall vilka, för att begränsa industrifiskets negativa inverkan på det lokala fisket och Östersjöns ekosystem. Fiskejournalen har tagit del av svaret, och där framgår det alltså att Jennie Nilsson lägger en del av ansvaret på marknaden/konsumenterna att påverka utvecklingen.

Här nedan publicerar vi delar av svaret:

Svar på fråga 2019/20:1307 av Elin Segerlind (V) Industrifisket i Östersjön

Inledningsvis vill jag säga att jag och regeringen delar Elin Segerlinds oro för det kustnära fisket överlevnad och för rubbningen av balansen i ekosystemen i Östersjön. Regeringens övergripande inställning är att arbeta för ett hållbart fiske och för mer hållbara fiskemetoder och redskap”.

Beståndssituationen för den s.k. centrala sillen bedöms enligt ICES vara god. Ur ett ekosystemperspektiv är dock miljösituationen inte bra. Östersjön har inte god miljöstatus och därför vidtas åtgärder för att minska övergödningen och att återhämta bestånden av rovfisk.

Fisket efter sill eller strömming bedrivs idag utifrån flera fartygssegment, med olika redskap och fartygsstorlekar. Trålfiske efter sill bedrivs med flyttrål. Fiskemöjligheterna är fördelade på individuella fartyg, regionala kvoter eller allokerade som en kustkvot tillsammans med en införd trålgräns i Östersjön vid fyra nautiska mil från kusten i syfte att särskilt ta hänsyn till det kustnära fisket. Det är fiskeföretagen som avgör till vilka de ska sälja sin fångst och indirekt vad den ska användas till. Efterfrågan påverkar företagen i detta avseende. Svenska konsumenter kan således påverka genom att efterfråga sill och genom det använda sin konsumentmakt att påverka utbudet. Svenska fiskare har en viktig roll i Sveriges livsmedelsförsörjning”.

Jag följer utvecklingen av det svenska yrkesfisket, särskilt det småskaliga och kustnära fisket. En grundförutsättning för fiskets bedrivande är att det finns långsiktigt hållbara bestånd, vilket det enligt ICES gör vad gäller den centrala sillen. Jag förutsätter att de som fiskar sill inte överskrider den andel av den svenska kvoten som tilldelats dem och att vi har en fiskekontroll i Sverige som säkerställer detta.

Elin Segerlind kommenterar landsbygdsministerns svar så här:

– Det är ett aningslöst svar, marknaden styr redan fisket och det vi ser är konsekvenserna. Jag hade önskat få höra regeringens ambitioner och att vi kunde diskutera syftet med det svenska fisket. Varför har vi det och till vilken nytta, är det för att producera fiskmjöl i Danmark eller för att ge oss mat på bordet?, säger hon till Fiskejournalen.

Läs tidigare artiklar i ämnet:

S-ministern säger nej till kraven om trålarna i skärgården

Relaterad nyhet från din region
12 timmar sedan Sverige Anders Holm
Lugnt och stilla. Tystnaden är värd att lyssna till. Foto: Gunnar Westrin
Westrin ryter till: Sportfisket – avkoppling eller prestige?

Varför sportfiskar vi? Den frågan håller snart nog på att bli omöjlig att svara på.

Om jag hade fått frågan som tjugoåring hade jag förmodligen kläckt ur mig med ord som ensamhet och spänning. Idag säger jag detsamma men med tilläggen avkoppling och tystnad.  Jag har en polare som har ett alldeles tvärsäkert svar; ”sitta vid fjälljokken och dricka kaffe”. Eller killen från Gällivare som hade gått två mil till sitt fiskevatten. Vi möttes och han ville direkt bjuda på en kopp kaffe vid stranden. ”Hade jag glömt kaffet skulle jag absolut gå hem igen”, sa han tvärsäkert. Svårare än så är det inte. Fiskelycka är en personlig känsla som inte har något med vare sig material eller prestige att göra. ”Bara vara är liksom bäst”, sa kompisen.

Anar dock att här har uppkommit en skillnad generationerna emellan. Tävlingshysteriska tendenser har fullständigt exploderat, inte bara inom sportfisket utan hela världen ska tydligen tävla. Det är bara att läsa TV- tablåerna så får vi svaret. Varför måste någon alltid vara bäst? Är någon bäst är någon också sämst? Eller så här. Polaren fick åtta fina harrar och jag bara tre. Där kan en känsla av att vara otillräcklig smyga sig på. Den attityden fanns inte när jag var grabb.

Järnkrok med hulling
Folk har alltid fiskat, mest för att skaffa mat till sig själv och familjen. Om det var roligt eller ett tvång kan diskuteras. Jag har alltid fantiserat över hur vikinggrabben Finn fiskade på den tiden då älvarna var fullknökade med lax, den tid då benkrokarna successivt byttes ut mot järnkrokar. Eftersom Finn tydligen gillade att fiska, fick han sköta förehavandet som en del i det allmänna byahushållet. Hur han än betedde sig lossnade dock de flesta av fiskarna, eftersom kroken inte hade någon hulling. Under Finns levnad hade vikingatiden sakta beblandats med kommande järnålder. Järnkroken hade kommit för att stanna, men hur var det nu med hullingen?

Enligt historiska beskrivningar tog det nästan 200 år innan människan kom på hur man skulle få fisken att fastna, tills en dag geniet hade vaknat och hullingen var född. Enligt mitt sätt att se det var händelsen helt avgörande för alla kommande generationer fiskare och sportfiskare. Där startade förmodligen också det accelererade tävlingsmomentet, den dag då Finns framtida släktingar kunde komma hem med traktens största lax, tagen på järnkrok med hulling. Idag fiskar många av oss flugfiskare hullinglöst igen. Vikingablodet tycks svalla inom oss?

Förmiddagsmys vid harrjokken.

Förmiddagsmys vid harrjokken. Foto: Gunnar Westrin

Mest fisk är bäst?
I min ungdom var fångsten både ett spännande inslag och naturligtvis nödvändig kost. Vi ”behövde” inte ta hänsyn till vare sig storskaliga skogsavverkningar eller klimatförändringar. Vi befann oss i en helt annan dröm.

Med allt ovan skrivna konserverat i minnesbanken har jag svårt att begripa storheten i att få den största fisken. Störst är bäst är en fras jag inte blir klok på. Tävlingsmomentet har sargat mina drömmar och åsikter, får mig att känna ett allt tydligare utanförskap.

Som grabb fick jag lära mig att inga organismer fanns i ett oändligt antal. Inte ens myggen gick säker. Självklart släpper jag tillbaka alla fiskar som inte behövs för aftonens middag.

För mig betyder tillbakasläppet att vi gynnar bestånden, även om det finns plågsamhet med hanteringen. Men vad annars göra? Jag vill ju trots allt fiska. En stor det av beteendet att släppa tillbaka fisken bygger på mänsklighetens allt mer hänsynslösa exploateringar av vår natur. Det är nämligen inte bara överfisket som har decimerat fiskbestånden. Undrar vad Finn skulle säga om han hamnade i vår tid?

Tävlingsmomentet genomsyrar vår favorithobby. Industrin tävlar om de smartaste och snyggaste utrustningsdetaljerna. Vi konkurrerar mot/med varandra, oavsett fiskemetod och vatten. Bäst får mest och störst! Räcker det inte med ett drömmarnas vatten, en fisk till middag och en kåsa svartkaffe?

Gunnar Westrin

 

Ingen glömmer kaffet! Foto: Gunnar Westrin

Du kanske även gillar detta